Jag har bytt jobb.
Bytt från att vara Skärgårdsrektor till att vara processledare på Atea Skola. Tills dess att jag funderat klart på vad jag ska göra med bloggen Skärgårdsrektorn kommer den att få vila. Kanske återuppstår den eller kanske behöver jag hitta ett nytt namn som passar bättre för mina funderingar.
Nu kommer jag att ägna mig åt att se till att ny teknik används så klokt som det någonsin går bland pedagoger och skolledare i skolor och förskolor.
Vi ses!
I fredags hade vi på Rådmansö Skola besök av en journalist från tidningen Skärgården. En perfekt dag att visa upp den varierande verksamhet vi har.
På morgonen tog lärare och elever från lågstadiet skidorna under armen och traskade ner till hästhagen för att skida årets Vasalopp. Någon kilometer i en slinga som spårades dagen innan av lärarna. Den var alldeles tillräckligt lång för vissa och gjord dubbelspårig så att de som var lite snabbare skulle kunna åka ytterligare ett eller ett par varv.
Här ser du Helena och Victoria som fixar uppvärmning för eleverna med stor glädje 
Och här är härliga Erik som är heltaggad inför start.
Jag tycker det är härligt att få hjälpa de minsta att få på skidorna när de trilskas och känner mig mycket viktig när jag delar ut medaljerna vid målgång. Flera av dem frågade om det var riktigt guld och jag svarade att det kanske inte var guld men en fin metall är det i alla fall 
.
Självklart tog jag tillfället i akt och visade vad som händer i den digitala miljön också. Erin och eleverna förklarade för journalisten varför datorerna gjorde nytta i skolan. Vi pratade om web quests, facebookgrupper och källkritik. Vi konstaterade att elever som varit sjuka har kunnat vara med på genomgångar via Skype och att den formativa bedömningsprocessen både underlättas och uppskattas av både elever och lärare. Vi pratade också om dilemmat att eleverna frestas att chatta och spela och hur lärarna hanterar det. Jag blev stolt och glad att höra att det redan efter några få månader finns ett mervärde i den nya, moderna tekniken. Jag ser också att det som är hantverk fortfarande är just hantverk. Här ser du en bild från en NO-labb som Julia la upp i klassens facebookgrupp. Labben görs “på riktigt” och data samlas i en excelfil för att bli ett diagram. Snyggt, prydligt och ändamålsenligt.
Det är kontrasterna som gör Rådmansö skola och fritidshem till den fantastiska plats det är. Kombinationen av skärgårdsmiljö tillsammans med ett nyfiket och kompetent nyttjande av IKT i undervisningen är precis vad alla ungar borde få uppleva och dra nytta av.
Under några dagar har #näthat och #nätkärlek dominerat i samhällsdebatten i olika forum. Synnerligen aktuellt blev det i och med att SVT sände ett program om näthat mot kvinnor. Jag har följt och läst inlägg på facebook, twitter och på bloggar. Jag förvånas och förfäras över på vilket sätt människor uttrycker sina åsikter och hur några uttrycker sig utan att ens ha en egen åsikt. För en del räcker det med att tycka illa om någon för att hata och till och med hota. Det finns människor som har upplevt hot och förföljele, men väljer att ändå inte hata. Här finns en länk till en bloggpost som ligger mig varmt om hjärtat på temat “Det går att låta bli att hata”.
För mig är det viktigt att olika åsikter får komma till tals och när debattörer lyckas hålla tonen korrekt och dessutom skiljer på sak och person är det lättare för mig att ta åsikterna på allvar.
Jag tycker väldigt illa om när människor häcklas offentligt. I skoldebatten förekommer ett Jan Björklund-alias på Twitter där någon tar sig friheten att uttrycka satiriska och sarkastiska åsikter där kontot pekar mot Björklunds officiella sida på utbildningsdepartementet. Många tycker mycket om svensk utbildningspolitik och särskilt när valet närmar sig. Det vore naturligtvis ett listigt drag av Björklund att själv vara aktiv på Twitter och kunna möta åsikter och kritik precis där den förekommer. Anna Ekström(@Anna_Ekstrom), GD på Skolverket är en förebild för oss skolmänniskor och Jan Björklund kan absolut lära ett och annat av henne.
Twitter är ett härligt forum för att ta del av andras tankar och idéer och ledas vidare till mer djupgående resonemang på bloggar och hemsidor. Min mening är att Twitter funkar dåligt för kritik och debatt som inte modereras. Det krävs mer än 140 tecken för att utveckla resonemang och argumentera med och mot varandra. Det blir lätt att missförstå – och tacksamt för de som dessutom gärna vill missförstå för att framhäva sig själva på bekostnad av någon annan.
För oss i skolan som ser en nytta med sociala medier i samarbete med elever är det viktigt att bestämma takt och ton från början. Det är också viktigt att de som organiserar en facebookgrupp reagerar snabbt och har koll på hur kommentarer läggs ut för att hålla ordning på klimatet i gruppen. När (nej, jag skriver inte “om”) någon kliver över gränsen är det ett bra tillfälle att ta diskussionen om tillvaro i sociala medier. Det är ju precis som allt annat ett lärande och det måste ske direkt och förmodligen flera gånger i en elevgrupp.
Jag tittade igår på en föreläsning av Richard Gerver som ligger ute på urplay.se. Gerver är en brittisk f.d. rektor och inspiratör och är mycket kritisk mot Storbritanniens utbildningsminister Michael Gove av flera anledningar. Just här är inte hans åsikter mitt fokus utan att han vid ett tillfälle när han talar om just Gove gör en gest som illustrerar att han skjuter Gerver i huvudet med ett vapen. Jag tycker faktiskt inte att det är ok. Inte alls ok.
I UR:s serie om rektorerna väljer man i paneldebatten efter programmet att lägga in en fejkad Jan Björklund i slutet av debatten. Jo, de allra flesta förstod nog att han var fejkad och säkert drog många på smilbanden. Men hade det inte varit väldigt mycket mer relevant och seriöst att Björklund deltagit i debatten på riktigt?
Debattera gärna. Ha åsikter. Framför dem.
Men låt bli att häckla, hata och hota.
Jag vill ha ett samhälls- och debattklimat som lockar till oliktänkande och respekt för andra människor. Jag tycker att vi som jobbar med barn och ungdomar i skolor, förskolor och på fritids ska agera som förebilder.
Lika mycket som vi ska vara kreativa i lärandet måste vi också låta människor vara kreativa i sina åsikter utan att behöva vara rädda för hat och hot om våld.
Den här texten sitter ovanför ingången till The Flitch Green Academy – en låg- och mellanstadieskola i England som jag hade förmånen att få besöka i samband med BETT för ungefär en vecka sedan. Bildkvalitén är inte den allra bästa, men budskapet är flott!
I fodralet finns en datorplatta. Det spelar ingen roll av vilket märke eller vilken sort det är. Det väsentliga är att det är en förhållandevis ny manick i många skolor, som många pedagoger har rätt liten erfarenhet av och kunskap om. Datorer har vi haft länge och de används på olika sätt och med olika framgång i undervisningen.
Jag tror vi är många som är otåliga och tycker att vi borde kommit längre och vara bättre på IKT i skolan. Olika skolor, kommuner eller friskolekoncerner har kommit olika långt av olika orsaker.
Vi har också olika typer av lärare i skolan. Edward Jensinger beskriver det i sin bloggpost “De ovilliga“. Mitt resonemang handlar om en kombination av de ovilliga och de okunniga. Jag tror att de okunniga riskerar att bli/förbli de ovilliga om de möts med nonchalans och raljerande. Jag råkade nyligen ut för en IKT-pedagog som på allvar tyckte att om lärarna inte kan de basala delarna i att hantera en datorplatta så ska man inte ha någon alls.
Den inställningen provocerar mig.
Jag svarade med att det enda jag inte accepterar är inställningen att någon inte vill lära nytt och mer. Ingen lär bättre av att bli förminskad och fördummad. Varken elever, lärare eller rektorer.
Som rektor måste jag acceptera och förhålla mig till att vi av olika anledningar befinner oss på olika nivå av kunskap och färdigheter. Jag måste också ha höga förväntningar på att vi i skolan behöver vara nyfikna och aldrig sluta lära nytt.
Vi behöver kollegor i skolan som sprider kunskap med ödmjukhet och glädje över att dela med sig. Jag kan inte förstå hur det är möjligt att verka i skolan, bland vare sig elever, pedagoger eller skolledare, med den snäva och nonchalanta attityd jag mötte igår.
Lyckligtvis finns det många andra som möter kollegor och elever på den nivå de befinner sig, som uppmuntrar och vägleder med ett ödmjukt förhållningssätt. Jag vet det för att jag har det så på min skola. Jag har på ett annan arbetsplats haft förmånen att rekrytera en före detta elev som gjorde gigantisk skillnad som IT-ansvarig. Jag vet det också för att vi i kommunen börjat utbilda kollegahandledare med fokus på IKT och det märks. Det märks faktiskt redan – fastän de inte är klara med utbildningen. Jag ser dem på Twitter i diskussioner med kollegor och jag ser dem dela med sig på kommunens facebookgrupp.
Jag tror att det är det enda sättet att komma vidare på i Lärares Lärande.
Jo, det vet de här ettagluttarna minsann, för snöret de håller i är precis en meter. Tricket är att veta hur mycket den där metern betyder.
De övar den begreppsliga förmågan, som är en av de fem viktigaste förmågorna i läroplanen.
Att dessutom få göra det utomhus och i strålande, glittrande sol är en extra bonus . På mig rycker det i mattefrökenfingrarna och jag ser fram emot tisdag när jag rycker in som vikarie på en mattelektion i sjuan!
Om det vore möjligt skulle mina egna barn gå på fritids på Rådmansö skola. Bättre än så kan nämligen inte barn ha det. Det finns yttre förutsättningar som slår det mesta. Ändamålsenliga lokaler och en utemiljö som vilken rektor med ansvar för fritids skulle kunna döda för.
Barnen är ute mest hela tiden i sol såväl som i mindre sol. Ett svalkande dopp vid vår egna sandstrand hör till vardagen och utflykt till 4H-gården gör de också.
Miljön är fantastisk, men vårt fritids vore ingenting utan den kompetenta, samarbetsvilliga, kreativa, trygga och pålitliga personal som finns där för barnen. De stimulerar, utmanar och tar hand om. De samarbetar med personalen i skolan och rycker in där det behövs när det behövs.
Faktum är att jag gärna hänger en stund då och då på fritids. Just för att det är lätt att trivas där.
Sommarlovet är här för eleverna i Rådmansö skola. Vi hade avslutning i kyrkan med sång, dikter och några avslutande ord av mig.
Här finns talet till eleverna i förskoleklass och upp till klass 6. Erik och Hedda i förskoleklass hjälpte till att hitta grejer i ryggsäcken för att visualisera kunskapandet. Tack!
“Möjlighetisera är det bästa ord jag vet. Jag vet inte om det finns i svenska akademiens ordlista, men jag använder det i alla fall.
I skolan är vår uppgift att möjlighetisera kunskapandet och att få er elever att möjlighetisera vardag och verklighet.
Det är min uppgift som rektor att göra det möjligt för lärarna att möljighetisera.
Det är lärarnas uppgift att göra det möjligt för er att möljighetisera.
För att det finns ju så många möjligheter. Möjligheter att lära för livet, för det kommer ni att behöva och tjäna på.
Min pappa sa alltid att kunskap är lätt att bära. Vi tycker inte alltid lika, min pappa och jag, men där är vi överens. Jag brukar tänka på att jag bär på en ryggsäck, som förstås inte väger någonting, men är full av bra-å-ha-saker. Rätt som det är behöver jag rota fram ett par franska verb, några räta maskor till en halsduk, eller komma ihåg hur det går till att baka scones.
Rätt så mycket molekylsnack försöker jag att krydda middagarna med hemma vid köksbordet med också, för jag tror att livet blir roligare om det går att förstå vad det är som händer runt omkring oss.
Jag tror att allt som ni pular ner i ryggsäckarna kan komma väl till pass en vacker dag.
Jag säger: Sikta mot stjärnorna, så når du garanterat en bra bit ovanför trädtopparna och kan flyga fritt!
Se till att dra nytta av era lärare. De är bra på att veta vad just du behöver göra för att du ska kunna fylla din ryggsäck på bästa sätt. Lärarna kan inte lära dig någonting. Det är du som kan lära dig och din lärare kan och vill vägleda dig i hur det ska gå till. Nästa år får åk 6-9 betyg. Betyget är ett kvitto på hur väl du kan
KOMMUNICERA
ANALYSERA
REFLEKTERA
HANTERA INFORMATION
ANVÄNDA OLIKA BEGREPP
Precis som det står i läroplanen.
Till de av er som inte kommer tillbaka till Rådmansö skola i höst vill jag önska lycka till i framtiden. Till er övriga vill jag hälsa välkommen tillbaka den 21 augusti klockan kvart över 8. Ha en riktigt fin sommar och glöm inte att möjlighetisera mera!”
Maya är 9 år. Hon har idag lärt sig att omvandla dollar till svenska kronor och hon vet att på www.valutor.se går det att se hur många dollar hon kan få för en månadspeng. Hon har också tagit reda på att hon kan handla på den amerikanska varianten av en leksakskedja, betala (med mammas VISA-kort ) och skicka grejerna till morfars adress i Florida. Då behöver hon ju inte betala varken frakt till Sverige eller svensk skatt. Listigt.
Hon är lite irriterad över att det inte riktigt finns någon konsekvens i valutahandeln och att kursen varierar rätt mycket. Vad som styr den har vi inte gått in på – det är inte riktigt min gren. Min gren är ju lärande generellt och gärna i matteskepnad. Lärares största utmaning måste ju vara att hitta drivkrafterna och motivationen hos varenda unge. Vill man veta tillräckligt mycket så tar man reda på hur det går till. Då går lärandet av bara farten och det blir helt plötsligt precis som det ska vara. Barnen/ungdomarna/eleverna ställer frågor och den vuxna/läraren vägleder fram till lösningen. Det bästa är att det inte finns ETT svar, utan lösningen varierar – precis som valutakurserna, vilket leder vidare till nya funderingar.
Alltså är det bäst att jag tar reda på hur det egentligen står till med Grekland, EU och finanskris. För nyfikna är vi – både Maya och jag.