Jag har bytt jobb.
Bytt från att vara Skärgårdsrektor till att vara processledare på Atea Skola. Tills dess att jag funderat klart på vad jag ska göra med bloggen Skärgårdsrektorn kommer den att få vila. Kanske återuppstår den eller kanske behöver jag hitta ett nytt namn som passar bättre för mina funderingar.
Nu kommer jag att ägna mig åt att se till att ny teknik används så klokt som det någonsin går bland pedagoger och skolledare i skolor och förskolor.
Vi ses!
I fredags hade vi på Rådmansö Skola besök av en journalist från tidningen Skärgården. En perfekt dag att visa upp den varierande verksamhet vi har.
På morgonen tog lärare och elever från lågstadiet skidorna under armen och traskade ner till hästhagen för att skida årets Vasalopp. Någon kilometer i en slinga som spårades dagen innan av lärarna. Den var alldeles tillräckligt lång för vissa och gjord dubbelspårig så att de som var lite snabbare skulle kunna åka ytterligare ett eller ett par varv.
Här ser du Helena och Victoria som fixar uppvärmning för eleverna med stor glädje 
Och här är härliga Erik som är heltaggad inför start.
Jag tycker det är härligt att få hjälpa de minsta att få på skidorna när de trilskas och känner mig mycket viktig när jag delar ut medaljerna vid målgång. Flera av dem frågade om det var riktigt guld och jag svarade att det kanske inte var guld men en fin metall är det i alla fall 
.
Självklart tog jag tillfället i akt och visade vad som händer i den digitala miljön också. Erin och eleverna förklarade för journalisten varför datorerna gjorde nytta i skolan. Vi pratade om web quests, facebookgrupper och källkritik. Vi konstaterade att elever som varit sjuka har kunnat vara med på genomgångar via Skype och att den formativa bedömningsprocessen både underlättas och uppskattas av både elever och lärare. Vi pratade också om dilemmat att eleverna frestas att chatta och spela och hur lärarna hanterar det. Jag blev stolt och glad att höra att det redan efter några få månader finns ett mervärde i den nya, moderna tekniken. Jag ser också att det som är hantverk fortfarande är just hantverk. Här ser du en bild från en NO-labb som Julia la upp i klassens facebookgrupp. Labben görs “på riktigt” och data samlas i en excelfil för att bli ett diagram. Snyggt, prydligt och ändamålsenligt.
Det är kontrasterna som gör Rådmansö skola och fritidshem till den fantastiska plats det är. Kombinationen av skärgårdsmiljö tillsammans med ett nyfiket och kompetent nyttjande av IKT i undervisningen är precis vad alla ungar borde få uppleva och dra nytta av.
Under några dagar har #näthat och #nätkärlek dominerat i samhällsdebatten i olika forum. Synnerligen aktuellt blev det i och med att SVT sände ett program om näthat mot kvinnor. Jag har följt och läst inlägg på facebook, twitter och på bloggar. Jag förvånas och förfäras över på vilket sätt människor uttrycker sina åsikter och hur några uttrycker sig utan att ens ha en egen åsikt. För en del räcker det med att tycka illa om någon för att hata och till och med hota. Det finns människor som har upplevt hot och förföljele, men väljer att ändå inte hata. Här finns en länk till en bloggpost som ligger mig varmt om hjärtat på temat “Det går att låta bli att hata”.
För mig är det viktigt att olika åsikter får komma till tals och när debattörer lyckas hålla tonen korrekt och dessutom skiljer på sak och person är det lättare för mig att ta åsikterna på allvar.
Jag tycker väldigt illa om när människor häcklas offentligt. I skoldebatten förekommer ett Jan Björklund-alias på Twitter där någon tar sig friheten att uttrycka satiriska och sarkastiska åsikter där kontot pekar mot Björklunds officiella sida på utbildningsdepartementet. Många tycker mycket om svensk utbildningspolitik och särskilt när valet närmar sig. Det vore naturligtvis ett listigt drag av Björklund att själv vara aktiv på Twitter och kunna möta åsikter och kritik precis där den förekommer. Anna Ekström(@Anna_Ekstrom), GD på Skolverket är en förebild för oss skolmänniskor och Jan Björklund kan absolut lära ett och annat av henne.
Twitter är ett härligt forum för att ta del av andras tankar och idéer och ledas vidare till mer djupgående resonemang på bloggar och hemsidor. Min mening är att Twitter funkar dåligt för kritik och debatt som inte modereras. Det krävs mer än 140 tecken för att utveckla resonemang och argumentera med och mot varandra. Det blir lätt att missförstå – och tacksamt för de som dessutom gärna vill missförstå för att framhäva sig själva på bekostnad av någon annan.
För oss i skolan som ser en nytta med sociala medier i samarbete med elever är det viktigt att bestämma takt och ton från början. Det är också viktigt att de som organiserar en facebookgrupp reagerar snabbt och har koll på hur kommentarer läggs ut för att hålla ordning på klimatet i gruppen. När (nej, jag skriver inte “om”) någon kliver över gränsen är det ett bra tillfälle att ta diskussionen om tillvaro i sociala medier. Det är ju precis som allt annat ett lärande och det måste ske direkt och förmodligen flera gånger i en elevgrupp.
Jag tittade igår på en föreläsning av Richard Gerver som ligger ute på urplay.se. Gerver är en brittisk f.d. rektor och inspiratör och är mycket kritisk mot Storbritanniens utbildningsminister Michael Gove av flera anledningar. Just här är inte hans åsikter mitt fokus utan att han vid ett tillfälle när han talar om just Gove gör en gest som illustrerar att han skjuter Gerver i huvudet med ett vapen. Jag tycker faktiskt inte att det är ok. Inte alls ok.
I UR:s serie om rektorerna väljer man i paneldebatten efter programmet att lägga in en fejkad Jan Björklund i slutet av debatten. Jo, de allra flesta förstod nog att han var fejkad och säkert drog många på smilbanden. Men hade det inte varit väldigt mycket mer relevant och seriöst att Björklund deltagit i debatten på riktigt?
Debattera gärna. Ha åsikter. Framför dem.
Men låt bli att häckla, hata och hota.
Jag vill ha ett samhälls- och debattklimat som lockar till oliktänkande och respekt för andra människor. Jag tycker att vi som jobbar med barn och ungdomar i skolor, förskolor och på fritids ska agera som förebilder.
Lika mycket som vi ska vara kreativa i lärandet måste vi också låta människor vara kreativa i sina åsikter utan att behöva vara rädda för hat och hot om våld.
Den här texten sitter ovanför ingången till The Flitch Green Academy – en låg- och mellanstadieskola i England som jag hade förmånen att få besöka i samband med BETT för ungefär en vecka sedan. Bildkvalitén är inte den allra bästa, men budskapet är flott!
I dag tog kollegahandledningsarbetet fart på Rådmansö skola!
I höstas träffade fyra lärare Mick Hellgren från Learnit24 under två dagar för att lära sig att handleda kollegor i sin egen skola. Två dagar återstår av utbildningen och innan de två sista dagarna ska handledarna börja med uppgiften att stötta sina kollegor, genom handledning, i planering och genomförande av lektionsaktiviteter med teknik som verktyg.
Vi har tillsammans mejslat fram förutsättningar för arbetet och t.ex. kommit överens om vem som kommer att handleda vem och varför. Handledarna hade idéer om verktyg, program och appar de vill visa och testa för att arbeta med formativ bedömning, läsförståelse, kommunikation, samarbete och kreativititet. Mycket av det som finns med i begreppet 21st Century Skills och som vi pratat om i personalgruppen tidigare.
Den första perioden av handledning avslutas på skärtorsdagen med en redovisning för alla pedagoger av vilket lärande som skett.
Jag tror ju på lärande tillsammans och att kollegor diskuterar undervisning, metoder och syften och att vi sedan knyter i hop med den moderna teknik vi har att använda oss av är riktig kompetensutveckling. Kompetensutveckling som leder till skolutveckling.
Nästa vecka kommer jag att få lyssna på Les Foltos i London, i samband med BETT show, där han pratar om kollegial samverkan. Som av en händelse är det ett av de möten jag ser mest fram emot .
Bilden nedan är från vårt visioinsarbete som vi gjorde tillsammans före jul. Vi är alldeles säkert på väg i rätt riktning!
Tidigare idag deltog jag tillsammans med skolledarkollegor och fritidspersonal i Norrtälje på en tre timmar lång föreläsning av fritidspedagogen Hadar Nordin.
Tillsammans är kanske ett missvisande ordval. Vi satt många människor som är verksamma i skolan i samma rum och hörde samma sak.
Men hur mycket lärande åstadkom vi egentligen?
Föreläsning som form har vi nog i stora delar konstaterat att det inte fungerar särskilt effektivt för våra elever. Jag tror inte att det fungerar särskilt effektivt för vuxna heller. Åtminstone gör det inte det för mig.
Jag tror ju att vi lär i samspel och i dialog med andra. Jag tycker det är oerhört viktigt att ta del av goda exempel och smarta strategier. Jag tror inte att vi blir särskilt mycket bättre på att organisera ett lärande på fritids genom att lyssna på tre timmar av vad som inte fungerar.
Kanske blir jag provocerad också för att jag tycker att vi på Rådmansö har ett fritidshem som jag gärna skulle ha mina egna barn på. Ett av säkert många exempel på bra lärandemiljöer för yngre elever som kan vara inspirerande för andra att ta del av. Om du är nyfiken kan du kika in på fritids blogg här.
Hur skulle det var att “flippa” lärandet även hos personal i skolan? Det är värt att prova. Då skulle alla vi som satt i aulan tidigare idag kunna ägna oss åt att fundera tillsammans över hur vi ska kunna främja och stödja elevernas lärande hos oss där fritids och skola behöver samverka och samarbeta.
Tänk hur mycket lärande vi skulle kunna åstadkomma då.
I fodralet finns en datorplatta. Det spelar ingen roll av vilket märke eller vilken sort det är. Det väsentliga är att det är en förhållandevis ny manick i många skolor, som många pedagoger har rätt liten erfarenhet av och kunskap om. Datorer har vi haft länge och de används på olika sätt och med olika framgång i undervisningen.
Jag tror vi är många som är otåliga och tycker att vi borde kommit längre och vara bättre på IKT i skolan. Olika skolor, kommuner eller friskolekoncerner har kommit olika långt av olika orsaker.
Vi har också olika typer av lärare i skolan. Edward Jensinger beskriver det i sin bloggpost “De ovilliga“. Mitt resonemang handlar om en kombination av de ovilliga och de okunniga. Jag tror att de okunniga riskerar att bli/förbli de ovilliga om de möts med nonchalans och raljerande. Jag råkade nyligen ut för en IKT-pedagog som på allvar tyckte att om lärarna inte kan de basala delarna i att hantera en datorplatta så ska man inte ha någon alls.
Den inställningen provocerar mig.
Jag svarade med att det enda jag inte accepterar är inställningen att någon inte vill lära nytt och mer. Ingen lär bättre av att bli förminskad och fördummad. Varken elever, lärare eller rektorer.
Som rektor måste jag acceptera och förhålla mig till att vi av olika anledningar befinner oss på olika nivå av kunskap och färdigheter. Jag måste också ha höga förväntningar på att vi i skolan behöver vara nyfikna och aldrig sluta lära nytt.
Vi behöver kollegor i skolan som sprider kunskap med ödmjukhet och glädje över att dela med sig. Jag kan inte förstå hur det är möjligt att verka i skolan, bland vare sig elever, pedagoger eller skolledare, med den snäva och nonchalanta attityd jag mötte igår.
Lyckligtvis finns det många andra som möter kollegor och elever på den nivå de befinner sig, som uppmuntrar och vägleder med ett ödmjukt förhållningssätt. Jag vet det för att jag har det så på min skola. Jag har på ett annan arbetsplats haft förmånen att rekrytera en före detta elev som gjorde gigantisk skillnad som IT-ansvarig. Jag vet det också för att vi i kommunen börjat utbilda kollegahandledare med fokus på IKT och det märks. Det märks faktiskt redan – fastän de inte är klara med utbildningen. Jag ser dem på Twitter i diskussioner med kollegor och jag ser dem dela med sig på kommunens facebookgrupp.
Jag tror att det är det enda sättet att komma vidare på i Lärares Lärande.